.

Stod i duchen och funder verkligen förmycket, jag bröt ihop.

Under den senaste tiden är det någon eller några som börjat hoppa på mig. Och själv klart anonym men jag bryr mig verkligen inte om vem det är.
Men det sårar mig så himla mycket. jag önskar jag kunde vara stark som jag har varit men jag vet inte rikigt vad som händer med mig nu, känns som jag är tillbaks till där jag stod för ett år sedan. När mitt liv var skit och jag inte orka med nått. Jag är ganska bra på att dölja hur jag igentligen mår. Jag är glad och posetiv, men efter alla dessa år så har jag lärt mig... 
Det har varit så här sen jag gick i lekis, alltid har det varit nått. Jag har aldrig varit den där perfekta söta lilla tjejen. Jag har alltid varit små mullig! Och jaa klart jag vet om det! Jag behöver inte höra det från andra...
Att leva i mobbning från lekis till 9 tror ni det är roligt? Jag börja gymnasiet i en klass jag verkligen inte kände någon! Jag kände en ny start i mitt liv. Ingen visst om mitt tidigare liv, då hade jag även min bästa vän som verkligen gjorde allt för mig, hon förbättra mitt självförtroende hon hjälpte mig att gå ner i vikt, hon gjorde så jag träffa dom mest underbaraste människorna i hela världen. Men den 21 maj 2007 försvann min bästa vän, hon ersattes av en ny. Men denna har inte hjälpt mig lika mycket, hon har lixom svikit mig flera gånger, men nu är längtan så stor över henne och jag vill bara ha tillbaka henne.

Men som tur är har jag min mänskliga bästis som verkligen finns där för mig, hon är nog den ända i hela världen som vet hur jag mår och känner..
I snart två år har jag levt med mina problem. Det börja den 21 maj som sagt när min bästa vän försvann, sommaren var väl helt okej, i oktober dog farfar vilket är en stor sorg för mig även idag, mer och mer problem uppstod, i januari dog farmor... Mer och mer problem uppstod.
Det var då jag träffa dom mest underbaraste personerna jag träffat i hela mitt liv. Och dom hjälpte mig verkligen ur min svacka. Dom fick mig att mår bra. Men nu när skolan har slutat, jag fick sluta mitt jobb och jag har ingen häst...
Går jag mest runt om kring hemma och bara tänker, bara det är jobbigt. Med det hjälper mig inte att nån/några hoppar på mig hela tiden.
Jag är medveten om att jag inte är smal! Att jag inte är snygg! Att jag inte är perfekt. Men jag behöver inte er hjälp att bli påmind. Jag är inte speciellt stolt över hur jag ser ut.
Jag har ett bra självförtroende, men det betyder inte alla fall inte för mig, att jag tycker att jag är snyggast i världen.
För mig betyder det att jag vet vart jag har mig själv! Jag är precis som alla andra, med dåliga dagar då allt verkligen bara är blä.. Och dom börjar komma mer och mer.
jag behöver verkligen inte er hjälp att påminna mig om det, och har ni nått ni vill säga behöver ni inte smyga med det stå för vad ni tycker i stället. Eller skit i det, bara ni inte uttalar er överhuvetaget.
Känslornra bara bubblar i mig och vill få fram vad jag känner med det går inte att skriva ner det....

Men jag förstår bara inte varför.....
Varför..

Jag är inte perfekt och det är inte du heller.