.

Som vanligt kan jag inte sova när det är kväll:S vet inte vad det är för fel på mig.
Sitter och läser Kenzas blogg, om hennes marddröm om att förlora någon närastående.

Jag kommentera inlägget själv, eftersom min farfars död tog hårt på mig, mina närmaste vänner vet hur dåligt jag mådde för ett år sedan, det börja våren 07, med Carmen min älskade ponny i maj, i oktober dog min farfar, min närmsta. Även än idag kan jag bli ledsen, men inte för att han är död. Utan för att alla minnen jag vill uppleva inte går. jag saknar honom hur mycket som helst.
Även andra människor i min omgivning saknar Farfar, den personen som saknar honom mest av allt som inte är släkt med honom är nog min mormor,
Farfar hade en stor plats i allas hjärta, och som vanligt så fort jag pratar om honom så gråter jag.
Men jag klarar att leva med det, det gjorde jag inte för ett år sen! Men jag måste gå vidare fast jag förbjöd mig i början, men jag måste. jag måste göra sånt som han vill att jag ska göra!
Att minnas Farfar Lasse på bästa sätt och inte dagen i kyrkan. Som var den värsta dagen i mitt liv.
Hösten 07 allt gick utför, i februari 08 dog farmor, det gjorde inte saken bättre. Jag la av med det mesta i mitt liv.
jag tvinga mig själv att gå till skolan, för att inte missa studenten.
Det jobbigaste var i skolan när folk märkte när jag var ledsen, folk undra inte på ett fint sätt utan bara fräste, VAD ÄR DET MED DIG DÅ, VARFÖR SKA DU TILL KURATORN.
Jag kunde verkligen inte visa att jag mådde dåligt, för det blev bara värre då.
Alla var så vana med att se den glada Sofia, Sofia är den som jämt är glad och skrattar och får alla glada.
Men när Sofia själv är ledsen märker alla det så fort.
Jag är nu så glad över att jag är över min jobbiga period, och den som rädda mig mest är min bästa vän Ida.
Jag skulle verkligen inte klara nått utan hennes stöd. Därför blev jag rädd och orolig på nått sett när jag läste denna kommentar hos kenza:
Hej,
Jag har aldrig lagt ett inlägg här förut, men läser din blogg jämt. Men när jag läste idag så kände jag att de va dags att göra de. Jag vet precis hur de känns att förlora någon/några nära. 4 av mina fammilje medlemmar dog samma år (farfar,mormor,morfar och min gammel mormor) endel med bara några veckors avstånd. Och jag stod dom alla nära, Men mest min farfar som var som min pappa. Och för två år sen dog min bästa kompis i cancer hon va bara 17 år. Och mitt råd e bara att ta en dag i taget och gråta precis när du känner för de. Jag vet fortfarande inte hur jag orkade allt. Men de går inte en dag utan att jag tänker på någon av dom. Dom finns alltid i mina tankar.